Hittills har jag känt mig ganska lugn i väntan på vår bebis; han kommer när han kommer, men senast 9 december. Eftersom jag har mått - och fortfarande mår - väldigt bra, så har det inte varit någon kris att han dröjer. Jag kan hålla igång hela dagarna och sover nätterna igenom förutom något enstaka toabesök. Dagarna har varit relativt fulltecknade och tiden har rullat på i en otrolig fart (har varit hemma i en månad nu!). 

Men från och med igår tog tålamodet slut, från ena stunden till nästa. Nu vill jag att vår bebis ska komma ut och vara med oss! Inte för att det är jobbigt att vara gravid, utan för att vi längtar så efter honom! Badrummet är klart, vardagsrummet är färdiginrett, hemmet är städat och adventspyntat, barnkläderna är tvättade och vikta, bb-väskan är packad, alla viktiga saker är införskaffade, frysen är full till bristninsgränsen med bakat - sysselsättningarna börjar ta slut. Det går an så länge maken är hemma, men så fort han åker till jobbet börjar rastlösheten mala. Tycker att vi har väntat nog nu!

Som tur är har vi folk runt oss som peppar:

"Den som väntar på något gott, väntar aaaaldrig för länge!"

"Det är väl bara att trycka ut den! He he."

"Det finns ju färdknäppar att ta till." *Blink* *blink*

Tur att det inte blir enformigt att höra det för femhundratjugotredje gången...

Efter 41+0 försvinner bebisen från nedräknare.

Tydligen är det inte bara vi som tycker att det är dags för honom att komma ut!