...inför 1:a december! Paketkalendern står, som tidigare berättat, uppställd i vardagsrummet och idag har vi inhandlat DVD:n med Ture Sventons julkalender från '89, så nu är vi redo att räkna ner dagarna fram till dopparedagen! (Känns tryggt att veta att julafton garanterat infaller den 24:e. Ingen risk att tomten går över tiden.) Imorgon är maken ledig och om bebisen inte behagar komma ut, står julklappshandling och Lisebergsbesök på agendan. En riktig mysdag, alltså!

Nu är även babykorgen bäddad med jullakan! Lillebrors gamla julgardiner har fått nytt liv. Hade jag varit en bebis i magen, skulle jag definitivt ha längtat ut nu!

Om kylen och frysen går sönder ena dagen och man upptäcker det nästa dag, får man slänga väldigt mycket mat... Suck!

Första julen som jag och maken dejtade ordnade vi - ovetandes om att den andre hade samma idé - paketkalendrar åt varandra. Jag har för mig att vi då sa att det var enda gången. Jag vet i alla fall med säkerhet att förra julen, när maken hade ordnat paketkalender till mig och inte jag till honom, så sa jag att NU var det sista gången som han skulle göra det. Tydligen lyssnar han inte på mig, för sedan igår står 24 paket uppställda i vardagsrummet - med rim. Trots att jag inte blir lyssnad på, måste jag erkänna att jag är ganska förtjust! Han skämmer bort mig.  Jag är en lyckligt lottad kvinna!  

Efter att ha krisat i två dagar över att vår bebis inte behagar komma ut, har lugnet åter spridit sig över Hackeliden. Trots att jag megalängtar efter att det ska sätta igång, försöker jag njuta av de sista lugna dagarna innan kaoset bryter ut! Rykten från flera håll berättar dessutom att min familj inte vågar ringa för att jag blir så arg när de frågar hur det är, så det är ju verkligen hög tid att skärpa till sig...stackarna...

Idag har verkligen varit en toppenmysig dag. Pappa och maken har fixat med diverse saker, medan jag har satt upp adventsljusstakar/-stjärnor och bakat lussekatter. Nu ikväll åkte maken hem till sin bror och jag fick lördagsmys med syster och bustroll. Trollen var på gott humör, brasan brann och kvällsmaten bestod av ägg, sill, köttbullar, rödbetssallad och julmust. Härligt!

Nu blir det lite Sequence med maken innan sängen kallar. Imorgon kl. 9:30 anländer eminenta fikagäster - ända från Holland - så det gäller att vara på topp! =) Sov så gott!  

Hittills har jag känt mig ganska lugn i väntan på vår bebis; han kommer när han kommer, men senast 9 december. Eftersom jag har mått - och fortfarande mår - väldigt bra, så har det inte varit någon kris att han dröjer. Jag kan hålla igång hela dagarna och sover nätterna igenom förutom något enstaka toabesök. Dagarna har varit relativt fulltecknade och tiden har rullat på i en otrolig fart (har varit hemma i en månad nu!). 

Men från och med igår tog tålamodet slut, från ena stunden till nästa. Nu vill jag att vår bebis ska komma ut och vara med oss! Inte för att det är jobbigt att vara gravid, utan för att vi längtar så efter honom! Badrummet är klart, vardagsrummet är färdiginrett, hemmet är städat och adventspyntat, barnkläderna är tvättade och vikta, bb-väskan är packad, alla viktiga saker är införskaffade, frysen är full till bristninsgränsen med bakat - sysselsättningarna börjar ta slut. Det går an så länge maken är hemma, men så fort han åker till jobbet börjar rastlösheten mala. Tycker att vi har väntat nog nu!

Som tur är har vi folk runt oss som peppar:

"Den som väntar på något gott, väntar aaaaldrig för länge!"

"Det är väl bara att trycka ut den! He he."

"Det finns ju färdknäppar att ta till." *Blink* *blink*

Tur att det inte blir enformigt att höra det för femhundratjugotredje gången...

Efter 41+0 försvinner bebisen från nedräknare.

Tydligen är det inte bara vi som tycker att det är dags för honom att komma ut!

...är inredd! Kanske är det detta som bebisen väntat på? Han vill inte komma ut förrän hans skötlåda är i ordning?

Innebär det att han kommer imorgon?