Idag har vår prins funnits hos oss i sex veckor. Dagarna sedan 2 december har gått så oerhört fort, det känns som om vi nyss var uppe på Östra. Samtidigt känns det som att han alltid har funnits här. Konstig känsla!

Sexveckorsdagen har jag firat med att jobba för första gången sedan han kom. Med svallande moderskänslor smög jag iväg på morgonen medan maken och sonen sov vidare. Lite ovant att lämna hemmabubblan och ge sig ut i stora världen, men väl på jobbet var det skönt att känna sig precis som vanligt. Sex timmar utan att någon ville äta på mig, underbart! Lika underbart var det sedan att träffa sonen igen, då maken lämnade honom hos mig på jobbet.

Kvällen har spenderats i soffan: amning i soffan, mys i soffan, middag i soffan, kaffe i soffan, tupplur i soffan, mer kaffe, mer mys, mer amning, osv. Har dock tagit mig upp med jämna mellanrum för att baka mockamakroner. Spännande litet projekt som inte är färdigt än. Det var visst ett bak i flera steg, vilket jag nonchalerade när jag läste receptet (äsch, det går väl fort!). Nu när klockan börjar närma sig halv 1 och plåten fortfarande står i ugnen, smörkrämen inte är gjord och kakorna väntar på att läggas ihop är det svårt att fortsätta nonchalera... Kanske kan jag njuta av nybakta kakor vid amningen runt 3-4.

Dagens inlägg avslutas med låten Dagarna. På Hackeliden spontanrapas (rap som i musikrap, inte vitlöksrap) det nu titt som tätt - överraskande många situatoner kan muntras upp av lite "det är dågana på dågana...". Enjoy!